Vår historia

Herrnhutismens tidiga historia 

Året var…

1415

Reformatorn Jan Hus som verkade i Prag blev kallad till förhör i Konstanz som slutar med att han avrättades 6 juli samma år. Martyren Hus drev flera av de frågor som Martin Luther opponerade sig mot omkring hundra år senare då han kritiserade påvens roll, prästernas uppförande, synen på nattvard och celibatet för präster.

1467

Hus anhängare blev förföljda men lyckades starta en egen kyrka 1467. De bestod av ett antal grupper som tillslut enades under namnet Unitas Fratrum (Förenade Bröderna). Då deras härkomst var från Mähren och Böhmen (dagens Tjeckien) kallas de även för de Böhmiska bröderna. Den kyrka som senare kom att utvecklas från de Böhmiska bröderna kom att heta Moravian Church (Moravia = Mähren).

1700

Greve Nicolaus Ludwig von Zinzendorf föds i Dresden. Hans pappa gick bort strax efter födseln. Zinzendorf föddes till adel av högsta rang, endast kurfursten av Sachsen stod över honom. Han flyttade snart hem till sin mormor som uppfostrade honom på sitt gods tills han började på internatskola, 10 år gammal. Zinzendorf hade Philip Jacob Spener till gudfar samt August Hermann Francke till rektor. Han kom därigenom tidigt i kontakt med pietismen och fick tidigt en levande tro på Gud. Som sexåring skrev han brev till Gud som han vek till flygplan och kastade iväg dem i tron om att Gud läste breven.

1719

Zinzendorf inleder den ”obligatoriska resan” som alla förnäma adelsmän tar efter avslutade studier och som påbörjades innan karriären skulle ta vid. Ett av de första stoppen gjordes i Düsseldorf. På ett konstgalleri fick han se en bild på den korsfäste Kristus, med texten ”Detta har jag gjort för dig. Vad har du gjort för mig?” Tavlan gjorde ett djupt intryck på Zinzendorf och han bestämde sig för att använda sina pengar till att sprida evangeliet. Han reste runt i flera av Europas städer och träffade kungligheter, hertigar och andra i Europas elit. Han spenderade sex månader i Paris där han blev god vän med kardinalen De Noailles.

1721

Zinzendorf fick ut arvet efter sin far och köpte godset Berthelsdorf av sin mormor, det låg några kilometer från hennes eget gods Grosshennersdorf där Zinzendorf själv blivit uppfostrad.

1722

Zinzendorf gifte sig med Erdmuthe Dorothea. De bodde i Dresden där Zbnzendorf arbetade vid hovet. De spenderade en del tid vid godset i Berthelsdorf, ca 10 mil västerut, som de renoverade för att ha som sommarhus. Zinzendorf kom i kontakt med Christian David, en Böhmisk broder, som frågade om Zinzendorf ville ge uppehälle till några av hans Böhmiska trossyskon på sin mark. Zinzendorf var tveksam men valde till slut att tillåta dem att komma. Den 8 juni samma år anlände de första av många flyktingar som fått asyl på greve Zinzendorfs mark. En by växte snart fram som fick namnet Herrnhut som betyder ”under Herrens beskydd”.

1724-1727

Byn växte ständigt och ryktet spred sig om att religiösa oliktänkare kunde få asyl hos en greve. Det gjorde att där snart fanns människor av alla olika åsikter och kyrkor, och från många olika länder i Europa. Inte bara ättlingar till Jan Hus och hans Böhmiska bröder. Detta medförde att det som börjat med glädje och stor omsorg om varandra snart övergick i konflikter som eskalerade till ett totalt kaos. Zinzendorf sa upp sig vid hovet och flyttade till Berthelsdorf för att kunna leva nära byn. I maj 1727 skrev byns alla invånare under ett avtal om hur de skulle leva och behandla varandra. Ordningen började komma tillbaka.

1727

Under sommaren genomgår byn, som då hade ca 300 invånare, en förvandling. Från att ha varit bittra fiender försökte invånarna hjälpa varandra efter bästa förmåga. Detta ledde till att man kände sig redo för att fira nattvard tillsammans, något man inte kunnat göra tidigare pga alla stridigheter. Den 13 augusti deltog mer eller mindre alla i byn i nattvardsgudstjänsten i Berthelsdorf kyrka. Gud kom över dem så starkt att människor blev helt upptagna med Guds helighet. Några sjöng glädjepsalmer, andra grät, ytterligare andra bekände synder. Ingen av dem ville att det skulle ta slut och gudstjänsten pågick i flera timmar. Den 13 augusti har i efterhand räknats som kyrkans födelsedag och fått smeknamnet – ”den herrnhutiska pingsten.” Två veckor efter Guds besök under nattvardsgudstjänsten bestämde sig 14 män för att dela upp dygnets alla timmar mellan sig och för att be för gemenskapen. Snart delades dygnets alla timmar upp i entimmes pass, där en man och en kvinna ansvarade för varje timma. Detta bönemöte kom att fortsätta i över 100 år! Under de kommande åren växte en kommunitetsliknande gemenskap fram i byn. Man delade in sig i mindre grupper och utsåg ledare för dessa.

1731

Den första ”Dagens lösen” ges ut. Från början valdes ett bibelord för varje dag ut och de samlades i en bok. Boken ges fortfarande ut och är världens äldsta andaktsbok som utkommer med ny upplaga. Zinzendorf besökte sin släkting som skulle krönas till konung av Danmark. Där mötte han den ”fria slaven” Antonius Ulrich från den danska kolonin S:t Thomas. Zinzendorf blev bestört över hur slavarna behandlades och bestämde sig för att skicka missionärer till ön i Västindien.

1732

Två enkla hantverkare blir de första att sändas ut som missionärer till S:t Thomas. För att få ”tillgång” till slavarna fick de arbete jämsides och under samma villkor som dem. Dessa var de första missionärerna som sändes ut och som inte åkte med stöd av en statsmakt i världshistorien. Detta var bara början. På ca 30 år sändes det ut omkring 225 missionärer bara från den lilla byn Herrnhut. Många av de platser de sändes till blev själva sändare av missionärer. En enskild församling i England ska under en 30 års period ha sänt ut omkring 200 missionärer.

1734

Efter flera turer fram och tillbaka och mot framför allt sin adelsfamiljs vilja blev Zinzendorf vigd till präst i den lutherska kyrkan.

1735

Zinzendorf befann sig i Sverige. Hans rykte hade föregått honom och han blir utvisad ur landet då staten såg honom som en potentiell upprorsmakare genom att han misstänktes för att försvaga kyrkan. Han hade dock lämnat landet innan nyheterna om hans utvisning nådde honom. Han svarade i flera brev att han inte hade något uppsåt att skapa splittring i kyrkan utan ville bara uppmuntra troende till bön och mission. David Nitchmann, en invandrad Böhmiskbroder blev vigd till biskop för kyrkan, som vid denna tid fortfarande såg sig som en förnyad version av Unitas Fratrum (Böhmiska bröderna).

1736-1747

Zinzendorf blev bannlyst från Sachsen, där Herrnhut ligger. Byn fortsatte som vanligt men utan sin ledare. Zinzendorf började resa mycket och var med och startade nya samhällen uppbyggda på samma modell som Herrnhut. Bannlysningen hävdes 1747 och Zinzendorf återvände hem.

1737

Zinzendorf blev vigd till biskop för Unitas Fratrum och var bärare av två olika ämbeten. Detta förbryllade honom innan vigningen men efter ett samtal med den anglikanske ärkebiskopen John Potter fick han insikt om att det var möjligt och gick med på att bli biskop.

1738

Metodismens grundare John Wesley hade både i USA och England kontakt med herrnhutare. Han besökte regelbundet en grupp som samlades vid Aldersgate i London. Vid 1738 var detta inte en herrnhutisk gemenskap, men den kom strax därefter att bli. Den 24 maj var Wesley där och fick ett starkt möte med Gud som förändrade hans liv och snart därefter växer Metodismen fram.

1739

Kritiken mot Zinzendorf växte sig stark, man sade bl.a. att han var beredd att skicka andra människor för att riskera livet för missionen men själv hade han inte åkt iväg. Han bestämde sig för att besöka missionen i Västindien som då hade spridit sig till grannöarna S:t John och S.t Croix. Zinzendorf var så övertygad om att han skulle dö att han lät måla ett porträtt av sig själv innan han reste så att han skulle bli ihågkommen som han faktiskt såg ut. Svenske prästen Thore Odhelius besökte Reval (dagens Tallinn) och mötte där Christian David. Han blev en av de första att ta herrnhutismen till Sverige. Han räknas tillsammans med Arvid Gradin och Elias Östergren som de viktigaste personerna för att rörelsen kom till Sverige. Försök hade gjorts tidigare, men först genom dessa blev rörelsen organiserad och långvarig.

1741

Arvid Gradin reste med Martin Dober, en av rörelsens största ledare, till ärkebiskopen Johannes Steuchius. De ville förklara att de inte hade för avsikt skapa splittring utan ville verka inom den etablerade kyrkan. Gradin som var väl känd av biskop Steuchius genom studier för honom hade med sig en skrift om den kyrka han representerade. Efter långa samtal fick rörelsen tillstånd att verka i Sverige.

1742

Kyrkan blev erkänd i Preussen. Dvs de fick tillåtelse att verka som en egen kyrka och behövde inte gå genom den etablerade lutherska kyrkan. Dock ses den fortfarande som Unitas Fratrum och inte en ny kyrkobildning.

1743-1750

Dessa sju år var en mycket mörk period i kyrkans historia. Man gled iväg i både teologi och praktik. De började sjunga sånger och predika om att bli tvättade i Jesu blodiga sår. Det hela började med en stark känsla av försoningen i Jesus, men fick mer extrema uttryck som gick över gränsen. Tyvärr finns det många missuppfattningar om denna tiden. Den skedde inte i Herrnhut, den är inte signifikativ för rörelsen utan fanns under 7år. Med den tidens kommunikationsmedel och genom att man var en världsvid kyrka så tog det dock ett tag för kyrkan att bli av med dessa tankar, även om man tydligt tagit avstånd från dess innehåll. Bl.a. genom att bränna böcker som innehöll tankar från denna tiden. I efterhand kallas perioden ”sållningstiden”.

1756

Erdmuthe Dorothea gick bort och Zinzendorf blev änkeman. Paret fick totalt 12 barn, varav endast tre nådde vuxen ålder. När Christian Renatus dog 24 år gammal, orkade Erdmuthe inte leva längre. Även om det tar ytterligare några år innan hon gick bort så försvann livslusten med sonens bortgång. Zinzendorf undrade om han hade del i sin frus bortgång genom att han inte varit närvarande nog.

1757

Zinzendorf gifte om sig med Anna Nitschmann, En en kvinna som redan vid femton års ålder var ledare för alla singelkvinnor i Herrnhut. Överlag har herrnhutismen gett kvinnor en väldigt framskjuten roll som saknade motstycken för sin tid.

1760

Zinzendorf och Anna går bort med några veckors mellanrum. Rörelsens grundare och starke ledare lämnar ett stort hål efter sig.

Zindendorfs grav

1785

Göteborgsförsamlingen får tillslut tillåtelse att samlas utanför den svenska kyrkan. Paret Linhult donerar sin fastighet till församlingen 1787 och än idag ses vi på samma plats, även om byggnaden inte är den samma. Då den förre totalt förstördes i den brand som härjade i Göteborg 1802.

Series pastorum EBF Göteborg

Biörge Piehl 1767-1773 (tidigare Haarlem)

Jens Hoyer 1773-1782

A. Stengård 1782-1785

Johan Gottfried Weber 1785-1788

Carl Gustav Wik 1788-1793

Adolf Sten 1793-1797

Efraim Stare 1797-1841 (tidigare Amsterdam)

Friedrich Immanuel Kleinschmidt 1841-1846 (tidigare Niesky)

Philipp Heinrich August Röntgen 1746-1855 (tidigare Christiansfeldt)

Eduard Burkhardt 1855-1859

Woldemar Voullaire 1859-1865 (tidigare Neudietendorf)

Joseph Friedrich Aastrup 1865-1876

Herman Schneider 1876-1889

Richard Röchling 1889-1893

Hermann Martin 1893-1898

Ernst Hanke 1898-1904 (tidigare Niesky)

Gottfried Carlsson 1904-1920 (tidigare Quamwatla, Moskitokusten)

Sophus Gröndahl 1920-1932 (tidigare Köpenhamn)

Gunnar Rudborg 1933-1961

Karl Georg Laring 1961-1986

Michael Persson, 1987-1994

Anders Hammar, 1994-1996

Anders Fehn, 1997-2010

Joakim Johansson, 2011-2020

Mats Linde, 2021-

Övrigt

  • Man startade flera samhällen likt Herrnhut över hela världen.
  • Den bön som pågick i Herrnhut spred sig snart i och med missionen och på flera andra platser började man också be dygnet runt.
  • Man startade flera missionsstationer i USA och bedrev mission bland indianerna. Man döpte 13.000 människor i Västindien innan några andra missionärer kom dit.
  • Som strategi hade man att snarare verka inom kyrkan, när det fanns en, istället för att starta en egen. Därför fanns det på 1700-talet omkring 45.000 människor i dagens Lettland som var kopplade till rörelsen, men som stannade inom den etablerade kyrkan.
  • Man bedrev en stor diakonal verksamhet på de platser där man missionerade. Ofta byggde man skolor och hela samhällen för att hjälpa människor till ett bättre liv.
  • Kyrkan prästvigde sina första kvinnor 1758.
  • I Sverige blev man först med att starta flickskola i slutet av 1700-talet.
  • I Göteborg satt det kvinnor med i församlingens styrelse 1752 som deltog på samma villkor som männen.

Ingen av oss lever för sig själv

Vill du veta mer om Herrnutismen? Mike Boije, som tidigare har arbetat som verksamhetsutvecklare i församlingen, har skrivit boken ”Ingen av oss lever för sig själv” (Sjöberg förlag).

Hör av dig till oss om du är vill köpa ett exemplar eller vill komma i kontakt med författaren.