Albanien

Intervju med Mike Boije (MB) av Joakim Johansson (JJ) efter besök hos kyrkan i Albanien. Resenärer var, utöver Mike, också Emma, Mika och Mijamin Boije.

JJ: Vad var bakgrunden till besöket?

MB: Vi blev ditbjudna på ett läger, frågan ställdes om vi kunde komma innan och hjälpa till, dels med förberedelserna inför lägret, men också för att knyta starkare band med övriga. Det finns ju fem kyrkor där fast de är en kyrka. De finns på fem platser som en församling. I Tirana ligger själva centralkyrkan som vi har besökt. Och så Pogradec – där finns själva platsen för lägret där också en av kyrkorna finns. I Tirana, Pogradec, Elbasan, Burrel och Bathore, där samlas det människor. Så tanken var att jag skulle knyta fler kontakter. Det är det vi har gjort innan lägret. Så vi var först i Tirana några dagar; där fanns människor som vi kände sedan innan. Det var lite förberedelser inför lägret. Sedan åkte vi till Burrel och stannade till i Bathore, som ligger en knapp halvtimme utanför Tirana. Det är ett väldigt fattigt område. För femton år sedan fanns inte stället alls, utan det är människor från landsbygden som har samlats där och hopats på att det skulle finnas arbete i städerna. Vi besökte församlingen i Bathore under en halvdag. Jag har varit där en gång tidigare på ett liknande besök förra sommaren. Vi var där, predikade lite där, lekte med dem, pratade lite med ledarna. De kan ingen engelska, men deras dotter som hjälper till och leder kan lite engelska.

Efter att jag varit där förra gången fick jag veta att i åldrarna 19-25 är det 45 % som är analfabeter. Sen går det drastiskt nedåt, alltså det sjunker jättemycket när man kommer under det. Arbetslösheten låg på 60 %. Det fanns två stora fabriker där många jobbade, där tjänade man mellan 60-80 euro i månaden, så det är ingenting. Det är svåra förhållanden.

JJ: Vad spelar kyrkan för roll här?

MB: De har ledare som inte riktigt räcker till. Jag tror att kyrkans huvuduppgift är att träna upp ledare. I nuläget fungerar ledarna mer som en social kontaktpunkt, vilket är jätteviktigt. Det finns inte mycket att göra där och människor behöver hopp. ”Opium för folket” – klumpigt uttryckt. Men de behöver någonting, och det är jätteviktigt att kyrkan finns där. På det sättet möter de väldigt många människor också.

Efter besöket i Bathore åkte vi till Burrel och det var bland det märkligaste dygnet jag varit med om. Vi sov där en natt. Från Bathore var det kanske sju mil, resan tog två och en halv timme, effektiv körtid. Och då var ungefär hälften av den sträckan motorväg.

 JJ: Var vägen dålig?

MB: Nej, men det var berg, upp och ner så det snittade kanske på 30 km/h. Det var något av det absolut vackraste jag sett i mitt liv. I Burrel fick vi möta en relativt nybyggd kyrka. Ja, kyrkan är ju ny i sig, den har funnits i tjugo år i Tirana, jag vet inte hur länge den funnits i Burrel. Det började med en kvinna som idag är ledare där, hennes dotter hade först kommit till tro. Mamman var rasande för att hon förlorat sin man, men hon hörde sin dotter be för sin mamma och hon funderade över hur hennes dotter kunde hantera sin pappas bortgång på ett så bra sätt. Hon blev nyfiken på kristen tro och kom till tro på det sättet. Och ungdomarna där var så genomfina; det är mest ungdomar i kyrkan, några äldre också. De visar en sådan otrolig gästfrihet och omsorg, så fina människor! Jag träffade många av dem på lägret sedan också. De var på en helt annan nivå än de andra ungdomarna. De gjorde som de blev tillsagda, de brydde sig om varandra, alla fick vara med.

JJ: Vad var skillnaden?

MB: Jag kan inte sätta fingret på det, men det var en familjär känsla över dem. Inte så att de andra var otrevliga på något sätt. Men det var någon som hade ett handikapp med sin hand, den var inte utvuxen, men han var med på exakt samma villkor. Det var inget konstigt alls – det behöver det inte vara – men jag vet att på andra ställen hade det varit det, där var det väldigt mycket statusgrejor och vissa grupperingar. De som var 11-12 år kunde vara med dem som var 16 år och det var självklart att de skulle vara med. Det var ingen som sa ”försvinn nu”! Det var så vackert att de, de var verkligen som en familj. Där behöver de hjälp med att nå ut, det behöver hela kyrkan. De är världsmästare på att ta hand om dem som är där. Jag har aldrig sett något liknande. Hon är en fantastisk mamma, men hon har ingen utbildning. Det säger jag inte att man måste ha, det har inte jag haft fram tills nu heller. De vet liksom inte hur man gör, det behöver de hjälp med. Sedan skulle de kunna undervisa i vilken kyrka som helst om vikten av att ta hand om varandra. Jag har inte sett någonting tidigare som liknar detta.

JJ: Och detta är i Burrel?

MB: Ja, snacka om att leva upp till…Det var väl Franciskus som sa ”predika för hela skapelsen och använd ord om ni måste”.

JJ: Och detta fick ni se bevis på?

MB: Ja, verkligen. Jag har ju liksom tusen tankar om vad man skulle kunna göra där. De behöver hjälp med att synas, det finns ingen annan kyrka på det här stället, en väg leder dit och en därifrån. Vi blev en attraktion när vi kom gående på gatan för det var så ovanligt att någon var där, ett jättefattigt område. Hade man inte anledning att åka dit så var man inte där.

JJ: Hur länge stannade ni i Burrel?

MB: Ett dygn, och det var första gången jag var där. Vi hade en ungdomssamling på kvällen samma dag som vi kom. Och så var det en gudstjänst på morgonen dagen efter och däremellan kom och gick barnen som de ville.

JJ: Följdes ni åt som en svensk delegation tillsammans Stockholm och Värnamo?

MB: Nej, pastor Klas (Lindberg) var inte med där. De kom först till lägret, detta var ett par dagar innan. Sedan åkte vi tillbaka till Tirana och där var vi i några dagar och sedan åkte vi ner till Pogradec.

JJ: Så de hade gjort upp ett reseschema för er?

MB: Ja, det hade de. I Pogradec där lägret skulle vara finns det en kyrkobyggnad med fyra våningar. Längst ner ligger kyrkan, andra våningen är förskola som kyrkan driver, tredje våningen är gästrum och fjärde våningen är det en familj som har, de som äger kyrkan. De bor i Tirana men har en lägenhet i kyrkhuset i Pogradec. Sedan ligger lägerplatsen utanför stan, 3 km från kyrkan. Så där var vi i nästan en vecka, tisdag till söndag kväll. Och vi var med på lägret, Emma och jag. Det var uppdelat i fyra åldersgrupper; barn, tonår, ungdom (vi skulle väl säga ”unga vuxna”) och vuxna. Emma var involverad i barngruppen och var med där när de hade små samlingar. Hon hade även ett tillfälle – det var två bibelstudiepass och hon hade ett av dem. Och så var hon med dem för övrigt. Och när hon inte hade undervisning så var även våra barn med där och pysslade, pratade och skaffade kompisar. Och jag var med i tonårsgruppen, jag skulle inte varit det egentligen, men ett par medarbetare hade fått förhinder så jag fick hoppa in. Men jag var inte med på allt. Jag ledde två workshops men det är svårt när man inte kan språket. Och så hade jag undervisning vid ett tillfälle, jag tyckte om det väldigt mycket och det var uppskattat vad jag har hört och jag tror inte det var bara av artighet.

JJ: Vad kunde övriga svenskar bidra med?

MB: Klas (Lindberg) predikade. Värnamofolket var till en början (tidigare år) där för att hjälpa till med hur man organiserar ett läger och så var Håkan (Sunnliden, präst i Värnamo) där tillsammans med Jörgen (Böytler, Brödraförsamlingen i Christiansfeldt) tror jag. Och sedan har Jörgen och Håkan inte kunnat vara med på senare år av olika anledningar.

JJ: Och Kerstin Lindberg (gift med Klas Lindberg) var med också?

MB: Ja, hon var med i den vuxna gruppen, hon var även med tonåringarna lite grand. Klas höll i undervisningen ett pass och höll i gudstjänsten som var liksom avslutningsgudstjänst. Sedan höll Kerstin och Konny (Värnamo) och Kerstin (diakon i Värnamo) från Värnamo i var sin andakt. Annars var det lite förbön, lite samtal under rasterna. Det blev mycket tillfälle till samtal för min del, i alla möjliga och omöjliga situationer kan man väl säga. Dels blev det roligt att våra barn var med, det var många som vågade komma fram och prata. Det blev mycket prat med de yngre, de var väldigt duktiga på engelska. Och även mycket förbön skulle jag säga. Många kom fram och man såg att det betydde väldigt mycket, jag fick även dela lite ord till vissa som kände sig träffade av det.

Lägret i sig står inte och faller med vår närvaro på något sätt, jag skulle nog säga att det blir bättre om vi är där. Nu vet jag att Värnamos närvaro där är inte evig, jag tror inte de är där så värst länge till. Och försvinner de blir det svårt att hålla…Alltså jag brottas med tanken ”varför ta dit två utifrån som kommer och håller låda en stund” när jag tror att de som är där inte riktigt är på samma nivå, utan att framhålla mig själv. Men de kan ändå hålla undervisning som är helt godtyckligt bra. Sedan tänker jag å andra sidan att det kanske är bra, när så många är samlade på en gång, att maximera, att ge dem det bästa, för de andra är ju runt på de andra ställena då och då. Så jag vet inte, jag brottas lite grand med det.

JJ: Vi har ju sagt det att vår stöttning av församlingarna i Albanien skulle vara just personell, att någon ledare och frivillig skulle få möjlighet att delta, bidra och lära sig.

MB: Jag ser tre områden där jag ser behov. Det ena är ledarskapet som behöver stöttning, utbildning och behöver utmanas till att ta nästa steg. För man visste från början ingenting. Det är några som har kommit till tro under kommunisttiden och har startat en kyrka och det är de som leder den fortfarande. Det handlar om yrkesverksamma människor som gör annat, de har testat sig fram och de har gjort ett fantastiskt jobb. Men de har kommit till en nivå där jag känner att de kommer nog inte så mycket längre. Dels står de inför en generationsväxling som de själva vägrar att erkänna men som de vet om att de måste göra för att komma till en ny nivå. Man vill gärna släppa fram men man vill att det skall ske på ett visst sätt, man vill fortfarande vara där och styra. Det var ett område – ledarskapet, de behöver stöttning, verktyg, de behöver utmanas.

Det andra området är att de behöver hjälp att nå människor. De är jättebra på att skapa kontakter men de behöver…jag menar, det kostar ingenting att äta på restaurang, det skulle vara optimalt att ha Alpha, som exempel, de behöver lära sig att de behöver komma ut. Av två anledningar, dels för att det finns i stort sett en man på alla kyrkor. Sedan finns det kvinnor vars män finns med i periferin lite grand. De kan vara med och köra grejor, vara med och sitter med i styrelsen, men de når inte män. Men också för att de är så duktiga på det familjära, så får de bara lite hjälp där så skulle det utmana dem på ett väldigt positivt sätt. De vet inte hur man gör annat än det relationella, och det skulle jag säga är det viktigaste.

Sen är det det diakonala, det tredje området. Här vet de hur de skall göra, men de har inte resurser i relation till behoven. Arbetslöshet, fattigdom men också hur man kan ha olika stödgrupper för de som har det svårt. Sedan finns det andra områden, musiken till exempel är under all kritik.

JJ: Vad betyder det?

MB: Allt är a capella (utan komp).

JJ: Men den lokala kulturen, när man musicerar i samhället i övrigt, hur gör man då?

MB: Det gör man väldigt lite. Det är på klubbar som det är dunka-dunka. Det är den vanliga europeiska musiken.

JJ: Men just musiken som en viktig del i församlings- och lägerliv. Det är en värdering som du gör här?

MB: Ja, och de jag pratar med håller ju med. Och jag tänker att om de skall lyckas hålla kvar folk. Om man ser på ungdomssidan så är det lika mycket killar som tjejer, men så fort du passerar ung-vuxen så är det bara kvinnor som är med. Skall man ha en chans att behålla dem behöver man vara modern på något sätt åtminstone. Och det är med ganska enkla medel som man kan göra ganska mycket.

JJ: Vi gjorde ju en satsning innan ni åkte iväg och köpte några instrument – hur föll det ut?

MB: Jo, det föll ut som så att de fortfarande är fast i tullen! (När detta läses, okt 2014 har instrumenten nått fram). Jag har väl lagt ner motsvarande två arbetsdagar att skriva diverse intyg  och maila med dem vi har köpt av (Thomann), men tullen hittar hela tiden nya saker att anmärka på, så det kommer att sluta med att vi kommer att behöva betala en tullavgift, så det är ingen katastrof så. Men till dess får de inte ut gitarrerna.

JJ: Vi köpte tre gitarrer med fodral som en gåva, tre tusen kronor cirka. Och på sikt så kan det bli något positivt i alla fall. Det var lägret ja, och sedan…vad sa ni till varandra när ni skildes åt? Vi ses igen, eller?

MB: Ja, jag tror de räknar med att vi kommer tillbaka.

JJ: Och det här är en vänskapsrelation som vi hoppas får sin fortsättning?

MB: Ja, här skulle jag säga att det här är enda tillfället då Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg bedriver mission som inte är något annat än ekonomiskt bistånd. Och där vi är med och predikar evangeliet för de som inte hört det förut. Majoriteten av de som är med på lägret är etniska (födda) muslimer. Inte så att det är 90 % muslimer och 10 % kristna, flera har ju döpts under årens lopp. Men många är muslimer. Så det är verkligen mission i dess rätta bemärkelse.

JJ: Skulle du hålla med om den beskrivningen, att vi deltar i den missionen som de står i?

MB: Absolut, vi deltar i det de gör. Sen ser jag att vi kan absolut skulle kunna dra igång saker där nere förutsatt att det är sådant som de själva vill syssla med. Vi skall inte komma och … ”nu skall vi borra en brunn”, det behöver man inte göra där. Men däremot kan vi komma med förslag. De lider fortfarande av 50 års ockupation, jag tror att de behöver hjälp med att vi kommer med förslag. ”Vi ser de här tre grejorna, vilket skulle ni helst vilja göra”?

JJ: Det fanns ju ett försök under våren 2014 att få med några personer till den här London-konferensen och det visade ju sig vara svårt.

MB: Ja, det var ju oturligt utifrån att det var folk som fick nya jobb. Det var där skon klämde.

JJ: Så det var inte problem med visum och sådant?

MB: Jo, det var det. Men det var det att de skulle åka fick nya jobb och det gjorde att några andra skulle åka och dessa hann inte få visum.

JJ: Så det var en god sak egentligen?

MB: Det var en god sak, det finns all anledning att ta upp den tråden igen, i alla fall ställa frågan om det finns intresse. Men då får vi vara tydliga med att de får bestämma att det här datumet då kan vi hjälpa er att ansöka om visum, innan nyårsskiftet måste det vara klart.